The Long Way Home

Jaha, då var man hemma då. Det är ett mindre mirakel att jag fortfarande håller ögonen öppna efter att bara ha lyckats sovit någon kvart här och där i sittande ställning. Igår var jag och drack öl med Malin, en holländare som jag känner genom henne samt hans två überbrattiga kompisar hemifrån som var och hälsade på. En av dem hade varit på utbyte i Lund och meddelade att svenskar och holländare är precis likadana, förutom att en holländsk kille aldrig skulle ta på sig skinny jeans, haha. Det var kul iaf men eftersom jag är klantig hade jag tagit det säkra före det osäkra och bokat buss till Heathrow redan 01.15, så lagom tills de meddelade att de skulle till Casablanca (dit jag velat gå på en torsdag sedan, ja, juni) och att jag skulle missa den bästa utekvällen någonsin i Brighton, var jag tvungen att dra mig hemåt. Hade för första gången helt sjuk tur med transport iaf, lyckades oplanerat komma sekunderna innan sista bussen som stannar nära vårt hus gick (vilket var en jäkla tur inser jag i efterhand, annars hade det blivit panikstress), kom hem, ringde taxi, slängde mig i duschen, slängde i massa grejer jag glömt, blev klar minuten innan taxin kom, och anlände till busshållplatsen precis när bussen kom, perfect. Dock var det totalt onödigt att åka så tidigt, Heathrow var i stort sett öde, och jag fick sitta i den kalla avgångshallen i nästan två timmar innan de öppnade incheckningen. Läste 80 sidor i en bok jag lånat, alltid något. Flytet fortsatte, hade inte kunnat väga min väska eftersom vi inte har någon våg, men den kändes lite väl tung. Eftersom jag börjar bli en ganska van SAS-resenär vet jag ju givetvis att man numera måste checka in via automater, dessa var avstängda och förvirring uppstod. När de väl sattes igång fattade ingen att det var obligatoriskt förran JAG tillfälligt lämnade min köplats och fixade boardingkort. Då ville de kanske 150 människorna i kön göra samma sak, samtidigt, och ännu mer förvirring uppstod. När någon SAS-människa kom och skrikfrågade om någon hade checkat in var det bara jag som lyckats, så jag fick gå förbi en rätt lång kö och hon kastade bara upp resväskan på rullbandet utan att jag ens fick se vad den vägde. Nu har jag kollat dock, den väger 28.5, jackpot! Det är ju något av en sport att få igenom så mycket som möjligt utan att betala. Nu måste jag verkligen gå och lägga mig innan jag kollapsar, men för er som undrar kan jag säga att EF-intervjun kändes bra, dock har de, eftersom jag och de tre till (supertrevliga) som var där var de allra sista, tydligen fyllt alla platser (jaha?!). Min intervjuare sa att någon ofta brukar hoppa av, så de kommer kontakta mig inom två-tre veckor och meddela om jag fått jobb eller inte, eller om jag får/vill stå kvar i kö. Skriver mer om hela EF-grejen imorgon. God Natt!