Uppsatsångest.

Jag har suttit i biblioteket halva dagen idag igen och åstadkommit mindre än 200 ord. Jag förstår inte! Jag har inte känt mig såhär uppgiven inför en uppgift sedan naturkunskapen i gymnasiet. De andra i mitt hus har fått lätta frågor medan vi inte ens har pratat om mina invecklade sådana på seminarierna. Jag vill inte plugga mer poesi nu! Det är så totalt onödigt! Vad får mänskligheten ut av att sitta och spåna över om ett berg representerar det brittiska imperiet eller ensamhet? Imorgon ska jag dessutom jobba hela dagen, så jag kan se fram emot en torsdag och fredag i ren panik. Mina övriga housemates är glada och steker pannkakor och fixar semlor (pannkaksdagen här idag, fettisdag i Sverige va?), medan jag lider av intellektuell härdsmälta (så till den milda grad att jag inte ens minns hur man stavar... intelektuell? intellektuell?).