Konichiwa!

Nu börjar den slutgiltiga uppsatsångesten komma smygande, förhoppningvis med panikkreativitet som konsekvens. Fick nyss ett SMS av Sandra L att de är på väg till någon pub, men då klockan är 23.18 känns det ganska meningslöst. Har ätit tacos med de andra i huset + klasskompisen Johan och hans polska flickvän som hälsar på, och har även invigt TP-spelet jag inhandlade för ett tag sedan. Jaja, intresseklubben antecknar. Har som vanligt suttit i biblioteket och tragglat en del, nu har jag "bara" 400 ord kvar innan jag når tusen. Usch jag skäms inför min lärare, fast han borde ju förstått att poesi inte är min grej vid det här laget. Nyhetsinslaget denna dag var min första lektion i japanska! Är ju med i universitetets språkklubb och ska nu ha lektioner varje fredag i detta komplicerade språk tillsammans med en tysk(?) tjej. Jag och Sandra undervisar ju i svenska varje vecka och våra lektioner är väääldigt chill, vi förbereder dagens aktivitet ca fem minuter innan lektionen ska börja och sitter mest och pratar strunt med våra elever. Japanen, vilket jag kanske borde varit beredd på, var dock galet effektiv och organiserad. Han gör tydligen hela häften inför varje lektion, vilket måste ta hur lång tid som helst. Dessutom hade han skrivit in våra namn i dialogerna, på datorn. Jag insåg direkt att detta inte kommer att bli en kul grej som jag kan ta lite löst på, jag kommer ju lära mig japanska av ren snällhet för när han lägger ner så mycket tid på att fixa måste jag ju se till att faktiskt lära mig något och vara engagerad. Jaja, kan ju vara bra att imponera på folk med om inte annat