Ping-Pong Kingen

Är visst lite mer upptagen än vad jag trodde jag skulle vara här hemma. Idag har jag varit på stora Marieberg köpcentrum med mamma och handlat presenter till min stundande födelsedag. Köpte en hel outfit, kjol och skjorta, på Lindex. Känner mig smått orolig över detta, nu börjar jag verkligen bli gammal. Dessutom var det exakt samma kläder i samma kombination som bars av en av skyldockorna. Nu på kvällen har jag och Sofia varit och sett Ping-Pong-kingen (vet inte riktigt var bindestreckena ska sitta, det är olika på varenda internetsida) på Folkets Hus (ingen riktig bio här inte, men det känns lite retrocoolt att sitta i den gamla fina lokalen där jag föreställer mig att de hade massa populära events på 40-talet eller så). Visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig eftersom jag har noll koll på svensk film numera. Precis innan jag drog hann jag iaf läsa att den vunnit pris på Sundance-festivalen, allmänt beskriven som indiefilmernas mecka. Såhär i efterhand vet jag heller inte vad jag ska tycka - var den bara seg och tråkig eller speciell med ett viktigt budskap? Antagligen båda alternativen. Kan iaf fastslå att fotot och landskapet är jättevackert, tydligen ska det påminna om Roy Anderssons filmer men jag har undvikit dem så jag kan inte uttala mig. Filmen handlar om två bröder och deras familjesituation någonstans långt upp i ett snövitt Norrland, mer kan jag inte avslöja. Märker också att jag blivit lite skadad av poesikursen på universitetet. Under filmens gång satt jag konstant och letade symbolik och dolda budskap. Vad menas med pingpongen? Svenskhet? Rättvisa? I slutet simmar huvudpersonen i bana nummer fyra och under några sekunder fokuseras bilden på skylten med detta nummer. Varför? Dags att gå och lägga sig, men först ska jag äta härligt svensk kvällsmat (Start!) och se på Klass 9A nu när jag äntligen har fast internet.

Die Fetten Jahre sind Vorbei

Har varit dålig på att blogga idag men det har sin förklaring: Flög upp ur sängen, halvsprang halvvägs till stan bara för att upptäcka att bussen visst gick så tidigt, internettabellen ljög. Jobbade åtta timmar, halvsprang till bussen hem, flög in i duschen, hann inte äta, halvsprang till bussen, upptäckte att den gått och att nästa gick för sent, åkte en bit av vägen med annan buss, halvsprang därifrån till campus och blev givetvis omkörd av Universitetsbussen som tydligen inte heller följde tabellen. Halvsprang in i föreläsningssal Arts A2 med andan i halsen och var beredd på att det bara skulle bli jag och Malin (som jag fick med i sista stund efter att fögäves ha tjatat på mina housemates, var beredd på ensam"bio" vilket jag löjligt nog tycker är lite pinsamt när det är på campus och allt), men nej, hamnade mitt i en grupp internationella studenter varav jag känner några, och stank antagligen svett, ca 30 min efter att jag flugit ur duschen. Såg i alla fall den tyska filmen De feta åren är förbi (=direktöversatt från tyska, på engelska heter den The Edukators, jobbigt med k istället för c tycker jag spontant) gratis genom filmklubben. Såg den för några år sen så det var hög tid att se om den, en film som både innehåller Daniel Brühl (som har huvudrollen i Goodbye Lenin, en av mina absoluta favoritfilmer) och låten Hallelujah i helhet (en av mina absoluta favoritlåtar) kan ju inte bli alltför fel. Det handlar om tre unga tyskar som är allmänt frustrerade över orättvisan i världen och diverse annat. För att göra något för att belysa detta gör de två killarna till vana att göra inbrott hos rika familjer. De tar ingenting utan möblerar om och lämnar en lapp med "De goda dagarna är snart slut", eller "Du har för mycket pengar". Givetvis går allt till slut åt helvete och pappan i en familj kommer hem när de är där. Sedan följer bortrövning, uppgivenhet, nostalgi, ifrågasättning av ideologi, alper(tror jag, underbara bergslandskap iaf), triangeldrama och annat skoj, samt som nämnt underbara Hallelujah och ett riktigt bra slut. Jag ger filmen 8½ av 10 och rekommenderar den varmt!

The Remains of the Day

Jag är på allmänt översentimentalt humör vilket nog spelar in på mitt omdöme, men oj vilken bra film! Kritikerna har rätt, Anthony Hopkins spelar helt sjukt bra! Emma Thompson också, som vanligt. Tror jag läste i Lonely Planet att Återstoden av Dagen är en av de rekommenderade filmerna att se om man vill få en inblick i engelsk nationalkaraktär (och jag är en nationalkaraktärjunkie som majoriteten av er antagligen vet). I så fall är det den klassiska, extremt tillknäppna bilden av en engelsman som porträtteras här, man sitter mest och bara vill skrika "Säg det! Gör något!". När jag ser filmen känner jag bara att jag vill upptäcka den sidan av England. Kanske inte nu, men någon gång i framtiden när jag blivit hyfsat rik ska jag åka ut till engelska landsbygden och bo några nätter på ett "stately home", dricka te och konversera med artiga människor på the Queen's English. Nu är klockan 02.15, men jag kunde inte sluta titta i mitten som jag hade tänkt. God Natt!

The Demon Barber of Fleet Street

Nu har Annika och jag (de andra fastnade på puben) varit och sett Tim Burtons nya film Sweeney Todd. Det mesta som nämnda Burton, Johnny Depp och till viss del även Helena Bonham Carter är med i brukar ju inte gå totalt fel, och så icke heller denna film. Varning utfärdas dock om man inte gillar blod och splatter, det är många halsar som skärs upp och av. Grafiken, kostymerna och sminket är givetvis hur snyggt som helst (som Johnny Depp) och 90% av filmen går i mörka färger. Det är dessutom en musikal och de sjunger sig igenom hela filmen, men det funkar bra. Skulle nog ge den 7½ eller kanske t o m 8 av 10.

La Haine

Hade en jätteskön dag på jobbet för en gångs skull, bara fyra timmars arbetstid och knappt något folk där. Fick även min payslip och istället för att vara på ca 30 pund som jag trodde var den på 163! Sweet. Tydligen ingick helgens jobb, plus att vi fått någon slags julbonus på 22 pund, trevlig överraskning. Jag hann till La Haine (Hatet)! Ska bli flitig gäst på filmklubbens visningar, det är gratis och de ska visa ett flertal filmer som jag vill se eller redan har sett och gillar (plus att de spelade Carla Bruni innan!! Hennes sämsta låt men ändå). Så klantigt att jag inte upptäckt det innan. Filmen var helt ok, skulle nog ge den 6½ av 10 eller så. Den är från 1995, skriven och regisserad av Mathieu Kassovitz som spelar Amélies love interest i den filmen. Vincent Cassel har huvudrollen och spelar galet bra med den rätta slumaccenten på sin franska (vilken jag känner igen oh så väl från Disneyland > Paris-tåget), och hela filmen är svartvit och snygg. Den var ungefär som jag trodde, och slutet är väldigt bra. Tycker dock att både Guds Stad och American History X som är lite samma genre är mycket bättre. Vi har f ö inte fått några mail, damnit. Förut var en tysk här och kollade men han hade inte råd, vilket vi räknat med. Jag, Sandra och hennes kompis träffade honom och fransman i kön till Digital i fredags så vi visste vem det var. Nu ska jag äta laxpaj (77 pence på Sainsbury's och perfekt när man bara inte orkar), har inte ätit något sedan kl 13.