
Nu i Uppsala, och inte längre en blogg utan mer en uppdatering då och då, för vänner och familj.

Tydligen fastnade vi på vimmelbild i lördags (jag kör på titta-åt-sidan-tricket för att inte blunda på två bilder i rad). När jag kollar på övriga bilder tror jag mycket väl att vi kan ha varit blekast på stället. Några människor är verkligen orangea (oranga? Hjälp.), förstår inte hur man inte kan märka att brun utan sol-användandet gått en aning överstyr. Jag brukar själv kasta mig ut när de första solstrålarna tittar fram, men att mitt i vintern, i Sverige, vara orangebrun är varken naturligt eller snyggt. Inte ens spanjorerna är bruna i januari (de går i täckjackor då även om det är 20 grader och sol, som vi redan konstaterat). Pratade med någon amerikan en gång i Australien som sa att alla svenskar var så snygga och hade "such lovely, tanned skin colour"... jaja.
Idag har varit ytterligare en oproduktiv dag. Har som vanligt vaknat alldeles för sent och inte pluggat. Kvällen spenderades med Carro och Sofia, vi spelade sällskapsspel (kan varmt rekommendera Jeopardy! Tydligen kan jag gissa citat ut "Det sjunde inseglet" utan att ha sett den, är lite stolt) och åt scones, så nu vet ni det. God Natt!
UPPDATERING: Hittade några typexempel på vad jag menar, kolla här eller här och förundras.
Idag, min födelsedag, har varit en jättefin vinter/vårdag, som synes på bilden. Väcktes vid åtta av mamma och pappa som kom in och sjöng, det gäller att följa traditionen. Fick kläder, guldörhängen och halskedja, en bok, pengar och lite annat. I övrigt har jag inte gjort något speciellt utan mest tagit det lugnt, promenerat i solskenet och ätit god mat, chokladmuffins och glass så till den milda grad att jag nu varit smått illamående i flera timmar.
Imorgon blir det Örebrotripp med Sofia, så nu ska jag lägga mig och börja läsa A French Affair - The Paris Beat 1965-1998. Imorse avslutade jag A Load of Bull - An Englishman's Adventures in Madrid, den var underhållande, speciellt för mig som faktiskt varit på Calle Serrano, Plaza Santa Ana, Café Gijon och alla andra ställen. Har slängt om dygnet igen och har enorma svårigheter med att masa mig upp på morgonen, och följaktligen också att somna på kvällen. Inte har jag gjort något skolarbete heller, men jag har ju en Sverigevecka kvar på mig.
God Natt
Missade att lägga upp den här bilden på ett i stort sett folktomt, lugnt och harmoniskt Heathrow häromdagen.
När jag denna gång flög hem från London var det nog första gången i mitt liv jag fritt och lugnt kunde tralla omkring med det lätta (hade ju knölat i de andra 28,5 kilona i resväskan) handbagaget i näven utan att behöva springa eller anstränga mig. Givetvis var ju klockan runt sex på morgonen och i stort sett allt var stängt, men hann iaf roffa åt mig lite godis, ett nummer av Hello med Ulrika Jonsson i bröllopsklänning på framsidan, samt ett meal deal med sushi på Boots. Heathrow och Gatwick ska f ö ha mycket cred för att man kan köpa mat till vettiga priser (samma som i städerna för de flesta kedjor), istället för att slänga ut 100 kr på en sladdrig macka och 25 cl äcklig juice som på de flesta andra flygplatser jag besökt. Eftersom jag alltid packar det sista i sista stund hinner jag aldrig äta innan och är alltid hungrig när jag ska flyga. Brukar av snålhet och trots strunta i att äta flygplats- eller flygplansmat vilket alltid resulterar i att jag landar trött och grinig i det nya landet, men inte på flyg från England icke!
Nu ska jag fylla i 15 sidors ansökningshandlingar.
Här verkar folk överhuvudtaget inte förstått konceptet med att koppla fast hunden någonstans när man går in i en affär.
I de allra flesta fallen är hundarna som tur är jäkligt väldresserade och sitter snällt och väntar, men inte alltid. På Sports World har det hänt flera gånger att random hundar traskar in i affären, häromdagen satt det en vid rulltrappan och tittade uppåt med ledsna ögon. Det roligaste var när jag var på Sainsbury's förra veckan och en liten hund hade satt sig precis i mitten ca en halvmeter utanför de "automatiska dörrarna". Folk gick förbi, dörrarna öppnades och stängdes, men hunden rörde sig inte ur fläcken och satt och tittade in i affären. Killen i kassan kunde knappt koncentrera sig på det han höll på med, så lustigt såg det ut. En annan gång när vi handlade sprang en hund in vid kassorna så någon ur personalen fick ingripa och hålla i den. Jaja, skumt land.
Nu ska jag äta. Blir så irriterad på mig själv, degar bort varenda kväll. Idag har jag iaf handlat.
Har varit dålig på att blogga idag men det har sin förklaring: Flög upp ur sängen, halvsprang halvvägs till stan bara för att upptäcka att bussen visst gick så tidigt, internettabellen ljög. Jobbade åtta timmar, halvsprang till bussen hem, flög in i duschen, hann inte äta, halvsprang till bussen, upptäckte att den gått och att nästa gick för sent, åkte en bit av vägen med annan buss, halvsprang därifrån till campus och blev givetvis omkörd av Universitetsbussen som tydligen inte heller följde tabellen. Halvsprang in i föreläsningssal Arts A2 med andan i halsen och var beredd på att det bara skulle bli jag och Malin (som jag fick med i sista stund efter att fögäves ha tjatat på mina housemates, var beredd på ensam"bio" vilket jag löjligt nog tycker är lite pinsamt när det är på campus och allt), men nej, hamnade mitt i en grupp internationella studenter varav jag känner några, och stank antagligen svett, ca 30 min efter att jag flugit ur duschen.
Såg i alla fall den tyska filmen De feta åren är förbi (=direktöversatt från tyska, på engelska heter den The Edukators, jobbigt med k istället för c tycker jag spontant) gratis genom filmklubben. Såg den för några år sen så det var hög tid att se om den, en film som både innehåller Daniel Brühl (som har huvudrollen i Goodbye Lenin, en av mina absoluta favoritfilmer) och låten Hallelujah i helhet (en av mina absoluta favoritlåtar) kan ju inte bli alltför fel. Det handlar om tre unga tyskar som är allmänt frustrerade över orättvisan i världen och diverse annat. För att göra något för att belysa detta gör de två killarna till vana att göra inbrott hos rika familjer. De tar ingenting utan möblerar om och lämnar en lapp med "De goda dagarna är snart slut", eller "Du har för mycket pengar". Givetvis går allt till slut åt helvete och pappan i en familj kommer hem när de är där. Sedan följer bortrövning, uppgivenhet, nostalgi, ifrågasättning av ideologi, alper(tror jag, underbara bergslandskap iaf), triangeldrama och annat skoj, samt som nämnt underbara Hallelujah och ett riktigt bra slut. Jag ger filmen 8½ av 10 och rekommenderar den varmt!
Av det jag lyckades se på vår faktiskt ganska snabba snyltanslutning så gick mina två favoriter vidare (hann inte se Strömstedts låt men den verkade ju också bra, synd)! Charlotte Nilsson var ju absolut bäst tycker jag, fast versen var lite seg. Den där jag-är-glad-låten var ju skit. Calaisa såg jag inte hela men de verkade tråkiga. Vad tycker ni? Vet inte om jag tycker Charlotte är bättre än BWO dock. Om någon lyckas ladda ner "Hero" får ni gärna maila den till mig!
Bilden snodde jag f ö av expressen.se, det är säkert förbjudet men känns inte som någon kommer upptäcka den direkt.